Om jag berättade om mitt liv skulle du få höra om mycket sorg, smärta och kamp om att ta sig tillbaka till livet igen. Om jag berättade om mitt liv hade du även fått höra om mitt hopp om att bli någon, som jag kunnat stå för att vara.
Många gångerna trodde jag, att jag funnit mig själv men det visade sig vara en fasad över vad jag inte ville vara. Den eviga längtan av att hitta hem, hitta sin frid tog mkt energi och kraft utav mig,kampen/striden med mitt eget inre kaos, gjorde mig kaos. Tillslut hittade jag så min kropp fick ro men hela mitt huvud skrek nej så blev det bättre och jag visste att jag inte heller passade in där heller, men det var bara med" dom"som jag fått vara mig själv, utan att bli ifrågasatt eller dömd. Det fanns en förståelse av personer i min närhet. precis som jag säger har du inte själv varit där kan du aldrig säga att du förstår för det kan du inte… ibland var det en befriande, ibland hade jag panik över vem jag hade blivit. Jag är idag vuxen, utbildad och kan se den röda tråden genom mitt liv, jag kan se mina fel, mina val i livet, jag kan även se och förstå idag orsaken till varför jag var tvungen att göra vissa saker för att orka ta mig vidare. Idag vet jag inte alltid om jag ska ta ett djupare andetag och köra på eller lägga mig ner och gråta. Ni kan kalla det för en flykt eller för en orsak, i läroboken lärde jag mig att det kallades för en flykt, det var det också men även en orsak för mig till att orka ta mig vidare i livet…
Jag har alltid varit duktig på att finnas till för andra, på att hjälpa andra,jag brukar få höra att jag är ödmjuk och för snäll. jag frågar mig själv, varför jag aldrig klarat av att hjälpa mig själv?
Jag har flera gånger varit på botten inte alltid på grund utav andra men anledningarna dit har alltid varit av olika trauman. Jag har alltid stått upp för andra, sagt vad jag tycker, ofta ganska ogenomtänkt så personer kan ha tagit det jag sagt fel. Men jag säger inget för att vara elakt för att ha en baktanke med det, eller för att jag vill börja tjafsa.
Jag tappade min verklighetsbild redan som ung men trots det så har jag iallafall lyckats att hålla mina drömmar uppe. Jag har själv fått inse att samhället inte finns för oss när vi behöver det. Om de vill kan de även ställa till det rätt ordentligt för en.
Jag har även själv varit med om att se att den fria sjukvården som sverige påstår sig ha inte finns till för dom som behöver den. Då är den tyvärr ingenting värd längre. De enda jag inte haft problem med är försäkringskassan som faktiskt är de enda statligt anställda som lyssnat på mig, läst mina journaler och hjälpt mig. Jag ser idag tillbaka på mitt liv och kan fortfarande känna smärtan jag kände utav all kamp jag hade med vården och kommunen. men när jag idag tittar upp och ser det där stora leendet på min son och hör min dotters alldeles egna skratt som bara hon har när hon är glad eller lycklig, då vet jag.
Nu är vi påväg.
Personer som gör illa andra får en dag ofta igen. I mitt hjärta finns inte onda människor, de som är orättvisa, egoistiska,Personer som gör dumma saker, behöver inte vara dumma eller elaka personer utan antagligen har okunskap om saker, saknar medkänsla för andra, att de är för självupptagna,levt i en för skyddad värld,mår själv dåligt,svartsjuka, religion osv. Klart att om man blir felbehandlad så är det ofta känslan av ilska,besvikelse eller rädsla som uppstår. Men egentligen är det synd om de personerna . Dom bör förstå att de inte kommer må bättre av att förstöra eller trycka ner andra. De kommer må ännu sämre, men dessa människor kommer aldrig att förstå det., i deras värld kommer det alltid att vara alla andras fel. Inte deras. Men när man mår dåligt så kan man kanske inte förstå det eller att man då inte ser det även fast jag har svårt att förstå. Vad är det som gör att människor inte har den förmågan av vad som är, rätt och fel och gör man fel, för guds skull gör om och gör rätt.
Antagligen så kan man iallafall inte se vad man då gör, jag antar att många blir för egoistiska och har för lätt för att gå in i sig själva. Att det blir det enda viktiga. blir dom själva och att det blir för jobbigt för endel att det går bättre för andra och att se andras glädje och välmående, att andra har det de själv saknar eller vill ha. “alla vill att man ska ska bli bättre,men inte bättre än de själva” stämmer antagligen rätt bra in på endel.
Endel av oss kommer alltid döma andra,alla har vi olika egenskaper,bättre och sämre sidor. Både på gott och ont,
Jag vet inte hur många gånger jag har börjat skriva denna text, varje gång har jag suddat ut den. Aldrig så har har jag klarat av att få ihop den heller.antingen har jag varit för förtvivlad, arg, eller ledsen att jag gråtit i panik. Jag visste inte vad jag skulle göra med alla känslorna jag fick inom mig varje gång jag började skriva. Oftast från början var jag så arg, less och beslutsam till vad jag gjorde men ju mer jag skrev ju mer osäker blev jag. . Mitt största trauma innan var när min farfar hade dött eller den gängen när jag trodde att min bror hade försvunnit, det som nu hänt kunde jag inte kontrollera genom att jag springa bort, hur fort jag än sprang så gick det inte. Denna gång var en gång jag hamnade i kaos på riktigt, jag hade aldrig lärt mig att hantera kaos och ju fort jag än sprang så gick det inte att springa ifrån, Mina tankar var ändå med mig, Jag kunde inte längre springa ifrån dom. Jag visste inte hur jag skulle kontrollera kaoset inom mig, nu var det kaos på riktigt.
Jag hade lyckats vända överfallen mot mig, även om jag innerst inne visste att det mannen gjort mot mig inte varit rätt, tog det ändå mig 22 år att ta steget, innan jag var redo att berätta. Varje gång jag tänkte ta mig kraft så svepte samvetet över mig, hur ledsen jag skulle göra min familj om jag berättade för dom eller det kändes som att jag skulle skämma ut dom om jag sa någonting, som att det var jag som var den smutsiga. Så det slutade alltid likadant, jag skadade alltid mig själv, jag blev väldigt destruktiv på väldigt många olika sätt. Enligt mig är det den sjuke som hittar de sjuka sakerna och det går snabbt. Inte tvärt om som de flesta tror för de fknns alltid omkring oss, skillnaden är att så länge man klarar av att kontrollera är det ingen fara. Den sjuke klarar dock oftast inte det.
Jag ville ta mig därifrån
Jag kan inte ångra någonting som gör mig till den jag är. men jag präglades att bli någon jag aldrig kunde stå för och jag blev tillslut duktig på att dölja, min utsida lärde sig att stråla trots kaoset inom. Ingen ananade, var de runt omkring mig korkade som inte såg min fasad eller var det jag som blev skicklig? Vad krävs då av personalen?